Trots framgångarna med F-lastbilen i både Europa och andra delar av världen, särskilt inom det medeltunga segmentet, beslöt Volvo att fortsätta utvecklingen av tillförlitliga, konventionella lastbilar, som byggde på den redan befintliga lastbilsgenerationen.

En generation moderna lastbilar
När lastbilsserierna L36/L37 lanserades 1954–56 var det en modern lastbilsgeneration med ett flertal olika komponenter under skalet på olika versioner. Det var självklart att kunna välja mellan en bensinmotor med sido- eller toppventiler eller en dieselmotor.

På grund av blygsamma tågvikter och de skandinaviska vägarnas ganska måttliga kvalitet räckte 100 hk mer än väl för avsedda transportändamål, särskilt med tanke på att lastbilarna sällan användes tillsammans med något släp.

Medeltung klass – tung prestanda
I mitten och slutet av 1950-talet körde de medeltunga lastbilarna ganska korta sträckor varje dag, och därför tillverkades ett förvånansvärt stort antal versioner med bensinmotor (L360 och L370), jämfört med hur många diesellastbilar som tillverkades (L365 och L375).
Egentligen tillhörde de här lastbilsserierna det medeltunga segmentet, men lastbilarna användes ändå ofta för tunga arbetsuppdrag.

Många tippfordon byggde på chassin från de här serierna, och L36/L37 utrustades ofta med en kran. Det gjorde att det inte behövdes några yttre lastningsanordningar och att lastbilarna kunde användas inom en rad områden.

Skriv ut den här sidan